Poängen med referenser i en rapport är att läsaren ska kunna spåra faktauppgift eller påstående som inte är författarens egna till källan. Då kan läsaren på egen hand verifiera att påståendet är sant eller få ett underlag för att ifrågasätta författarens tolkning av sin källa. Detta är en oerhört central punkt i allt vetenskapligt arbete och i andra situationer där det är viktigt att ens text skall framstå som trovärdig.

För att uppnå spårbarheten mellan påstående och källa räcker det inte med en lista med källor i slutet av rapporten. Man måste inne i texten, på något sätt, hänvisa till vilken källa respektive faktauppgift, tankegång eller förklaring (som inte är ens egen) kommer ifrån.

Man måste alltså inte ha en lista med källor i slutet för att uppnå spårbarheten, den fullständiga referensen kan göras direkt i texten. Men eftersom man ofta refererar till samma källa flera gånger i en rapport är det lämpligt att ha en källförteckning i slutet av rapporten. Dessutom ger en källförteckning ofta en bra bild av vilken typ av dokument rapporten vilar på.

Principen för referenser gäller även om man publicerar andras bilder (med upphovsrättsinnehavarens tillstånd) eller citerar texter (korta texter behöver i allmänhet inte tillstånd).

Referenser kan formuleras på flera sätt och det finns flera etablerade namngivna metoder (Harvardsystemet, Oxfordsystemet, Vancouversystemet etc.). Inget av dem är självklart bättre än andra. Om det inte finns några yttre krav på hur du ska göra måste du välja själv utifrån vad som verkar vettigt i just det fallet. Några metoder är:

• Om texten är webb-baserad kan man länka länka direkt till referensen. Spårbarheten är oftast omedelbar, men begränsas av att källorna bara nås från datorer och att det kanske försvinner efter att din text är publicerad.

• Man kan skriva ut källans namn och sidhänvisning, inom parentestecken, direkt i anslutning till ett påstående. Exempel: [Sydsvenskan 2008-02-29, Del C sid 3].

• Man kan sätta fotnoter i anslutning till ett påstående och skriva ut källan längst ned på sidan, sist i kapitlet eller sist i hela rapporten. Det finns all anledning att komplettera med en källförteckning om många källor förekommer mer än en gång.[1]

• Man kan skriva ut källans författare, årtal och sidhänvisning inom hakparenteser, t ex [wisbrant2010, sid 19 f]* och i en litteraturförteckning, sist i rapporten, lista de använda källorna tillsammans med en korrekt hänvisning.

Det finns många andra alternativ och varianter. Det viktiga är att spårbarheten säkras på ett lämpligt sätt. Hur man väljer referensmetod handlar ofta om en avvägning mellan läsbarhet och hur smidigt läsaren ska kunna spåra källan. Skriver man ut källorna direkt i texten är det väldigt lätt för läsaren att förstå vilken källan är och omedelbart värdera den. Man behöver då inte ens flytta blicken. Å andra sidan kan texten bli väldigt rörig om man har tätt mellan referenserna. Alternativet med fotnoter i texten påverkar knappast läsandet alls. Å andra sidan måste läsaren kanske titta sist i rapporten för att hitta och värdera källan. Siffran (fotnoten) i sig har ju ingen betydelse i sammanhanget.

Det kan ofta vara viktigt att skilja mellan referenser och litteraturlistor å ena sidan och förteckningar eller länksamlingar som visar på andra(s) dokument som behandlar det egna ämnet. För den senare typen av listor kan man t. ex ange rubriken: Mer om detta [Exempel].

Att publicera andras illustrationer kan många gånger jämföras med att citera andras texter. Om man inte tydligt anger att det är frågan om ett citat, en lånad bild eller illustration och har en tydlig referens till källan, gör man indirekt anspråk på att själv ha skapat texten, bilden eller illustrationen. Att göra så är oetiskt, sänker trovärdigheten om läsaren inser det och kan vara olagligt.

Det är svårt att förklara var de juridiska gränserna går, men att citera några rader veteskaplig text om syftet är att analysera eller kommentera den är många gånger ok. Att publicerar någon annans bild eller t. ex. musik kan,  även om det sker i samma syfte, vara mer tveksamt. Finns det inget konkret syfte med citatet bör man nog låta bli.

För rapporterna i den här kursen är det ok att använda någon annans illustration eller en graf, och på det sättet spara eget arbete, under förutsättning att man:

• har upphovsrättsinnehavarens tillstånd

• anger hur man fått tillståndet, t ex genom att referera till en copyleft-deklaration på Wikipedia i källförteckningen.

Man kan markera att man själv har skapat en illustration genom att ange upphovsmannen i en förteckning över illustrationer.

1) Här kunde källan funnits på formen: Författare, Titel, Årtal, Förlag etc..